ETT KULTURMINNE

Redan 1918 började man driva teaterverksamhet i den intima teaterlokalen i hörnet

Wallingatan - Västmannagatan då under namnet Pallasteatern. 1933-34 döptes den om

till Vaudeville-Teatern och drevs av skådespelaren Elis Ellis Under 1934-40 användes

lokalen som biograf under namnet Carlton.

 

1941 övertog Sandrews lokalen och invigde den under namnet Scalateatern med Musikaliska

Klubben av Nils Perne och Sven Paddock. Dessa herrar satte sin prägel på den revyverksamhet

som Scala skulle driva fram till slutet av 50-talet.

 

Sandrews drev Scalateatern fram till till 1974 då Fria Proteatern tog över.

 

Fria Proteaterns invigningsprogram av Scala var Sånger från Ljugarbänken. Andra uppmärk-

sammade föreställningar var bl a Hårda Bandage -78, Draken -80, Med Tvättad hals -84,

Sånger av Vysotskij -86. Fria Proteatern drev Scalateatern till 1990.

 

Idag är Scalateatern en av Stockholms få privatteatrar. Repertoaren idag består framför allt av shower, musikföreställningar samt teater.

 

 

SCALATEATERN - EN REVYSCEN 1941-1964

 

MUSIKALISKA KLUBBEN - 1941

När lokalen efter att ha blivit ordentligt upprustad och uppiffad öppnade sina portar i september

1941 under namnet Scalateatern och Anders Sandrew inbjöd Stockholmarna till revyn Musikaliska

Klubben var intresset ett helt annat. Redan från början satte två herrar sin prägel på den revy-

verksamhet som Scala skulle driva fram till slutet av 50-talet: Nils Perne och Sven Paddock.

 

NILS PERNE

Hans namn har vi många anledningar att återkomma till. Det är ett av de stora inom Sandrews-

koncernens teaterverksamhet. Senare blev han lika populär som teaterchef för såväl Södran

som Scala och Oscars. Med det var som revyförfattare han gjorde sina första stora insatser.

Perne hade redan 1926 efter sin handelsutbildning vid Schartaus handelsinstitut tillsammans med

kurskamraten Georg Eilasson blivit engagerade som kuplettförfattare i en av Ernst Rolfs revyer.

Herrarna tillhörde bägge årgång 1905 och var följdaktligen bara 21 år gamla när de skrev texten

till sin första Rolfkuplett, Vad kvinnan vill.

 

Nu och framledes skrev de tillsammans under den gemensamma signaturen Nils-Georg. Det blev

fast anställning vid Rolfs stab av textförfattare och många visor innan författarfirman Nils-Georg

år 1928 bestämde sig för att öppna eget musikförlag. Och redan sommaren 1929 började de

konkurrera med den store Rolf genom att bjudan stockholmarna på en egenhändigt skriven

sommarrevy på Cirkus, sedan revykungen dragit in på China med sina in- och utländska turist-

attraktioner.

 

Nils-Georgs sommarrevy 1929 gick ihop, men nästa cirkusrevy, utställningssommaren 1930, blev

rena katastrofen. Då gick det bättre för musikförläggarna Perne-Eliasson som startade i en tid,

då grammofonbranschen upplevde en högkonjunktur och ljudfilmen med sin flod av svenska

och utländska schlagermelodier kommit igång på allvar. Men 1935 lämnade Perne förlaget för

att ägna sig åt frilansverksamhet som underhållningsförfattare för radio och grammofon, nu

under signaturen Jokern.

 

Det hände att han var sin egen kompositör också. Sin ojämförligt största succé som sådan

upplevde Nils Perne 1940 som skapare av beredskapsårens största schlager Min soldat, som

också blev en succé i USA.

 

 

SVEN PADDOCK

Järnhandlarsonen Sven Paddock var en äkta söderkis, en idéspruta av stora mått som under 30-talet

skrivit schlagertexter åt Jules Sylvain, Eric Frykman, Sten Axelsson och andra melodimakare av rang.

Succéerna var många: I en grönmålad båt, Med en enkel tulipan, Har du varit med om de´ nån gång m fl.

1939 hade han gjort ett lyckokast med ungdomsserien Vårat gäng, som blivit en radiosuccé med idel

talangfulla ungdommar i en tänkt södermiljö. Åke Söderblom var Paddocks medförfattare vid starten,

med året därpå etablerades firma Perne-Paddock, som nu samarbetade om alla "gängets" visor. Oftast

producerade de både texterna och melodierna tillsammans. 1941 innleddes Vårat gängs framgångsrika

revyverksamhet med Paddock som regissör och turnéledare och Perne som medförfattare.

 

Det var alltså två verkligt idérika och branschkunniga personer som Anders Sandrews engagerat till

sin nyöppnade Scala-Teatern.

 

Som teaterchef anställdes Dardanell. Han var själv en gammal revyskribent, upptäckt 1927 av

Ernst Rolf, som då och då arrrangerade kuplettpristävlingar för att få fram nya talanger.

Tor Bergström som studerade juridik i Uppsala skickade in flera bidrag och vann pris under

signaturen Herr Dardanell, en signatur som han lånat från August Blanche och dennes lustspel

"Herr Dardanell och hans upptåg på landet". Och så kom textförfattaren till bl a Det är kvinnan

bakom allt att hamna i revybranschen. Under 30-talet slog han sig ihop med en annan Rolf-

upptäckt kuplettförfattare, Gösta Stenberg, som kallade sig Dix Dennie. Teamet Dardanell-Dix

levererade mängder av revykupletter till stockholmsrevyerna på Folkets Hus, Blanche och

Södran.

 

DIT GÅR VI - 1942

I denna den andra Scalarevyn, som kom på nyåret 1942, svarade Dardanell-Dix Dennie för

revyn, men annars överlät Scalas teaterchef den sidan av verksammheten till Perne-Paddock.

En starkt bidragande orsak var väl att Dardanell också basade för Södran, där han dessutom

regelbundet var sin egen ordinarie revyförfattare Åke Balltorp som sketchmedarbetare.

 

DEN GLADA BUTIKEN - 1943

Det var inget fel på den sjungande charmören Krantz som ledde sången i schlagern i Världen är

full av violer i höstrevyn Den glada butiken, men det som publiken mindes bäst när den gick

hem från Scala den kvällen var nog ändå Lasse Krantz som Anna Lans. Det revynumret var

inspirerat av filmen med samma namn där Viveca Lindfors i slutet av den melodramatiska

historien blivit frälst och klätt sig i Frälsningsarméns uniform. Filmen hade blivit en publiksuccé

med kritiserats rätt hårt på sina håll i pressen. Varför skola mänskor strida om den stackars

Anna Lans? sjöng Lasse Krantz som frälsningssoldat med komisk from uppsyn. Därmed inledde

han en serie damporträtt, fördelade på många Scalarevyer

 

VI PÅ WALLINGATAN  - 1946

Här var Lasse Krantz maskerad till Garbo sittande i en fällstol ombord på Gripsholm.

 

VI SKRATTAR IGEN - 1948

 

DEN GALADA GALEJAN

 

VI ÄR GANSKA FRANSKA

 

KOMIK PÅ LITEN GATA - 1950

 

VI VALSAR IGEN - 1951

På "spinnsidan", som det alltid hette förr i recensionerna, mötte man en ny primadonna, lika

grann som snabbtungad - Mary Rapp. Det var i revyn Vi valsar igen, där också en mycket ung

Harriet Andersson var debutant.

 

PRESSEN NOTERADE ATT SCALA UNDER SINA FÖRSTA ÅR SPELAT SAMTLIGA REVYER 200 KVÄLLAR I STRÄCK, SÅ DET ÄR TYDLIGT ATT NILS PERNE OCH SVEN PADDOCK FORTFARANDE HÖLL STÄLLNINGARNA.

 

HÄR HÅLLER VI HUS - 1952

Nysatsningarna på fräscha revytalanger fortsatte 1952. Då var behovet av ny "komik på liten gata"

extra stort, för ny hade Lasse Krantz lämnat Scala. I stället tilkallades radions "hjälpsamme herrn", Carl-Gustaf Lindstedt, som börjat i revybranschen som en av 3 knas på Casino.

Därifrån kom också Arne Källerud, liksom Curt Löwgren och Carl-Axel Elfving. Revyn av årgång

1952 kallades Här håller vi hus.

 

ROBINSON-CRAZY - 1953

 

SCALA I GALA - 1954

 

VAR GLAD I DIN EGEN STAD - 1955

 

SÄG DET MED ETT LEENDE - 1957

 

SKRATTA GÄRNA ÅT OSS - 1958

 

VI BADADE EN SOMMAR

Nu sjöng epoken Perne-Paddock på sista Scala-versen. Efter ett mindre lyckat försök med revy

med röd tråd, Vi badade en sommar, bestämde sig direktionen för en omläggning av

repertoaren. Och samtidigt byggdes teatern om. Två butiker intill köptes in och möjliggjorde

bl a att förscenen nu kunde breddas från sex meter till tio. Hela scenytan fördubblades och

allt rustades upp i minsta detalj.

 

Nu skulle Scala gå in för musikaler i intimare fomat. Det fanns en anledning att byta namn:

Nya Scala-Teatern.

 

 

NYA SCALATEATERN

 

IRMA LA DOUCE - 1959

Det fanns många pjäser på förslag från hela världen och starten skedde med den franska

Irma la douce, som inte bara blivit en mycket stor succé i Paris utan också slagit till i London:

en frän "musicale" från Paris undre värld med hallickar, tjuvar och en ung prostituerad kvinna

 i centrum, den sitt yrke till trots naiva och oförstörda Irma, som älskas av den unge studenten

Nestor, vilken samtidigt uppträder i maskerat skick som hennes rikaste kund, monsieur Oscar.

Det var en bisarr historia i en miljö, vars vokabulär fordrade en särskild ordlista i programmet,

"mec=hallick, salope=slinka" o.s.v. ¨

Översättaren, den suveräne Gösta Rybrant, hade nämligen behållit en del franska slanguttryck,

och andra franska ord med för den delen, i sin översättning.

Åke Flack regiserade, Irma gjordes av Lena Granhagen, och Sven Lindberg, som under "Irmas"

speltid också fungerade som Nya Scalas konstnärlige ledare, gjorde debbelrollen Nestor - Oscar.

Den 29 oktober 1959 visade teatern upp den nya interiören och sitt franska öppningsprogram.

Mottagandet var ganska blandat, men föreställningen spelades dock 103 gånger.

 

MIN SYSTER OCH JAG

Efter Irma la Douche bestämde sig Nils Perne tillsammans med Sandrews ledning för att satsa

på en gamal pålitlig operett i det lilla formatet: Min syster och jag med musik av Ralph Bantzky

från 1930.

Egon Larson, som regiserat två av scalarevyrerna under 50-talet, tillkallades och Gösta Rybrant

sattes åter i arbete, den här gången inte bara som översättare. Han gjorde dessutom en fyndig

nybearbetning med bl a en skovisa för Egon, som spelade den fyndiga rollen som skomakare Filosel. Med i programmets rollista förekom också "En domare, en minister, en lady och en hov-

mästare". Dessa fyra småroller gjordes av Egon Larson!

Sonja Stjernqvist utvecklade hela sin varma, sångliga charm i dubbelrollen som prinsessan som låtsades vara sin egen syster med plats i Filosels skobutik.Pressen konstaterade att Egon Larsson "sprider oavbrutet glädje och trivsel omkring sig" men fick samtidigt upp ögonen för en Scaladebutant med en seriös bakgrund på Dramaten och Göteborgs Stadsteater: Jan Malmsjö, som gjorde prinsessans blyge bibliotekarie. Det var på Scala som Jan slog igenom och gensvaret från publiken och kritik kom omedelbart. Om hans bibiotekarie skrev en tidning: "Jan Malmsjö kommer en ibland att tänka på Gösta Ekman. Föreningen charm, humor och scenisk intuition är vi inte bortskämda med hos yngre skådespelare, men nu vet vi att Jarl Kulle inte är ensam i sin genre. Jan Malmsjös roll är egentligen så obetydlig, men han gjorde den med en så öm ironi och en sådan artistisk finess att den blev föreställningens huvudroll".

158 föreställningar spelades Min syter och jag.

 

KUNG FÖR EN NATT - 1960

Nu sökte man sig åter till 30-tlsrepertoaren. Nu fastnade man för den betydligt enklare Kung

för en natt, med musik av Hans Lang. Pressen noterade att skådespelarna rodde hem en publik-

succé med Anna-Lisa Ericsson i centrum, omgiven av de nu härligt samspelta Egon Larsson och

Jan Malmsjö. Publiken fyllde Scalas 430 parkettstolar kväll efter kväll från november 1960 till

maj 1961.

 

ALLTSEDAN PARADISET/ ALLTSEDAN ADAM OCH EVA - 1961

På hösten nöjde sig Egon Larsson med att vara regissör. För nu stod en liten komiker i centrum:

Max Hansen, som här gjorde sin sista roll i den dansktillverkade musikalversionen av Engelsmannen J.B Priestleys komedi Alltsedan paradiset, på Scala kallad Alltsedan Adam och Eva. Anna-Lisa Ericsson var Max´ partner, medan Jan Malmsjö och Lena Granhagen sekunderade som det andra paret. Men Max Hansen blev sjuk längre fram på säsongen och ersattes av Jan Malmsjö och senare av Åke Söderbom, Anna-Lisas motspelare i gånga gamla svenska filmlustspel.

 

GRÖNA HISSEN - 1961/62

Jan Malmsjö hade tidigare spelat Billys roll i den gamla amerikanska farsen Gröna Hissen, på

en annan scen i Stockholm. Nu beställde man visor av Beppe Wolgers och Olle Adolphsson för

en musikalversion av pjäsen. En rad sång- och dansnummer gav Anna-Lisa Ericsson och Jan Malmsjö chansen att få demonstrera sina showtalanger mellan farsscenerna. Övriga medverkande var Inger Juel, Hans Lindgren, Helena Fernell och Åke Jensen.

 

STOPPA VÄRLDEN - JAG VILL STIGA AV - 1963

Att succéerna på Nya Scala avlöste varandra berodde mycket på den nya publikfavoriten Jan Malmsjö, som fick sin allra största framgång, denna gång av seriösare natur i den engelska musikalen Stoppa världen - jag vill stiga av. Här hade Malmsjö en jätteroll och var på scenen nästan hela tiden. Stoppa världen var skriven av den engelske skådespelaren Anthony Newley och Leslie Bricusse. Newley hade själv spelat den centrala, allt dominerande rollen som Littlechap - Lilleman. Stycket är långa stunder enmansteater och spelar över hela känsloregistret. Det finns en kvinnoroll, egentligen fyra kvinnor, som ska spelas av samma aktris. Här fick Anna Sundqvist ett stort genombrott. Ivo Cramér regisserade den av pressen rosade föreställningen, som också blev en publiksuccé, Scalas största under Sandrews regim. Den spelades 256 föreställningar, från januari till november 1963 med ett sommaruppehåll, och med tanke på det stora publikintresset skulle man säkert kunnat fortsätta året ut och mera, om inte Jan Malmsjö bestämt sig för att hoppa av och ta ett sabbatsår.

 

 

BOY FRIEND - 1963/64

Text och musik av engelsmannen Sandy Wilson, en 20-talspastish i den fjäderlätta stil som

odlades under det decenniet. Det var en fin föreställning. Gunnar Unger i Svenska Dagbladet

ansåg att regissören Ivo Cramér "sett med förälskad ironi på sitt stoff och parodierar hela

20-talsstilen i tonfall, mimik, åtbörder, poser, sång och dans så fint att publiken försätts i ett

tillstånd av förtjusning". Lars Lönndahl uppvaktade Britta Pettersson och Lars Lind, Lissie Alandh

och Anna Sundqvist hade också stora roller. Publiktrycket var visserligen inte lika stort som

föregående år men Boyfriend spelades iallafall  från december 1963 till maj året därpå.

 

SÖNDAG I NEW YORK - 1964

Att Jan Malmsjö var teaterns verkliga publikmagnet visade höstprogrammet 1964, den amerikanska komedin Söndag i New York, där han hade filmpopulära Christina Schollin som

motspelerska. Det gick bra också utan sång, musik och dans. Den inte särskilt märkvärdiga

pjäsen upplevde nämligen 211 kvällar på Scala och därmed sattes punkt för en epok, som

framför allt är förknippad med Jan Malmsjös namn.