FRÅN UTSÅLT TILL PAVILJONGEN  1965-1974

 

Med Allan Edwalls entré på Scala hösten 1965 inleddes en helt ny epok som varade i tre säsonger.

 

UTSÅLT - 1965

Göran Lindgren var nu hos Sandrews som ledare för teaterproduktionen. Edwall och hans

skådespelarkollega Björn Gustafsson hade skrivit en annorlunda, djupt tidsmedveten revymusikal

som de hade djärvheten att kalla  - Utsålt! Det var en mycket svensk pjäs, vilket underströks

av innhållet i programhäftet, som innleddes med ett förord, som bestod av statistiska uppgifter

om vårt fosterland: läge och gränser, medeltemperatur, folkmängd etc. Carl-Axel Dominque, med

ett musikaliskt Scalaförflutet i bl a Boy Friend, var den här gångern inte bara pianist och kapell-

mästare. Han hade också komponerat all musik till föreställningens fyra artister, utom de två

författarna, de två Monicorna, Zetterlund och Nielsen.

Föreställningen spelades fram som en skenbar improvisation, som en teaterlek, där artisterna

visade upp bilder i ord och ton ur 60-talssvenskens liv. Utsålt fick strålande kritik överlag i

pressen. Allan Fagerström i AB skrev bl a: "Intelligent samhällskritik framförs av aktörer som är

i perfekt samhörighet med sin tid och in i märgen känner dess obönhörliga komik" och Bengt

Jahnson i DN var hänförd: "...Svensk revy när den är som bäst, kvick, mycket kvick, artistisk,

mycket artistisk och som sagt modern, hypermodern". Det var i alla delar en lyckosam satsning,

eftersom titeln Utsålt också stämde med de utsålda hus som Scalateatern kunde visa upp under de sex månaderna stycket spelades, från oktober 1965 till april 1966. För artisternas del var

satsningen dubbel, eftersom Utsålt var en samproduktion mellan Sandrews och ensemblen: ett

alldeles nytt grepp i Scala-Teaterns historia. På vårkanten belönades de fyra artisterna med

1966 års 1-maj-stipendium för "något så ovanligt som en revyföreställning som på en gång

hållit en genomgående hög artistisk klass, varit i högsta grad underhållande och präglats av ett

djupt samhällsengagemang".

 

TRE TRAPPOR UTAN HISS MED EN DELVIS SKYMD UTSIKT ÖVER GOLDEN GATE BRON - 1966

På hösten 1966 kunde man läsa i pressen att Scala bytt ansikte och nu skulle bli en repertoar

för modern dramatik med pjäser som komenterade dagsläget. Allan Edwall ledde verksamheten men gick först ut med en mer publikvänlig pjäs, en amerikansk komedi med den långa titeln

Tre trappor utan hiss med en delvis skymd utsikt över Golden Gatebron, som Mimmi Pollack

satte upp.

 

SÅNGEN OM SKRÅPUKEN - 1967

På nyåret 1967 kom en pjäs som helt var i samklang med Edwalls programförklaring, Sången

om Skråpuken, ett stycke politisk teater av dokumentär prägel, ett debattinlägg om diktatur

och behandlingen av den afrikanska provinsen Angola.  Peter Weiss var författare, och ensemblen fanns utom Edwall själv bl a Björn Gustafsson, Monica Nilsen och Isa Qensel. Recensionerna var starkt kritiska. Man tyckte på många håll att det var mer journalistsk än teater.

 

FARAN - 1957

Grym fars av Boris Vians.

 

STÅLAR - 1958

Joe Ortons svarta fars Stålar på vårkanten 1958 blev säsongens enda riktiga publikframgång. 

 

A.P ROSELL - BANKDIREKTÖR - 1958

Pi Linds dramatisering av Vilhelm Mobergs roman A.P Rosell - Bankdirektör som avslutade

vårsäsongen upplevde endast 21 kvällar och därmed lämnade Allan Edwall Scalas ledning.

 

HÅR - 1968

På hösten 1968 kom musikalen tillbaka till Scala. Men föreställningen liknade inte någonting

som tidigare hade getts på samma scen. Det var Hår, kallad "en American hippie-yippie-love-in

musical" med en hundraprocentigt ungdomlig ensemble, där regissören Pierre Fränckel vid sin

sida hade amerikanskan Julie Arenal, originaluppsättningens koreograf. Bengt Jahnson i DN var

entusiastisk: "...en bedövande vital föreställning...denna amerikanska hippie-musical är en

kärlekens höga mässa. Föreställningen excellerar i psykedeliska toner, färger, kroppar och

dofter. Tempelklockor klingar, rökelsekar svänger. Brokiga sidenblusar, utslitsade byxor accent-

uerar påmålade kroppar. Mängder av billiga smycken rasslar på män och kvinnor...Överallt detta glider strålkastarnas lyster..." Hår handlar om ett ungdomskollektiv som vill försvara sin

individualitet som en protest mot samhällsmekanismen. Scalas föreställning blev mycket om-

talad, belönades med Stockholms stads privatteaterpris och spelades 155 gånger. Men publik-

tillströmningen var ändå inte tillräckligt stor nog för att det hela skulle gå ihop. Satsningen var

dyrbar och gick med 250.000 kronor i förlust, mycket pengar i slutet av 60-talet. Men det bör

nämnas att Stockholms stad bidrog med 50.000 som ekonomiskt stöd till verksamheten - det

var första gången i Sandrews teaterhistoria.

 

MEDAN DET REGNAR - 1969

Efter Hår 1969 spelades någon månad en liten amerikansk komedi, Medan det regnar med Anne

Nord och Ulf Brunnberg, som bägge tillhört Hår´s ensemble.

 

POJKEN I SÄNGEN  - 1969

På hösten återkom Jan Malmsjö med Marie Göransson som motspelerska i Vilgot Sjömans

självbiografiska pjäs Pojken i sängen. Men det här gången var Malmsjös medverkan ingen

garanti för att publiken skulle infinna sig. Pressen hade också varit rätt negativ.

 

ARSENIK OCH GAMLA SPETSAR - 1970

Det dröjde till februari 1970 innan Scala åter öppnade sina portar för en ny egen produktion.

Hasse Ekman hade satt i scen Joseph Kesselrings makabert roliga 40-talsfars Arsenik och

gamla spetsar, och för rollerna som de i all välmening mördande tanterna hade man engagerat

Gunn Wållgren och Birgitta Andersson. Föreställningen blev en stor publiksuccé och spelades 172

kvällar.

 

PIGGE LUNK - 1970

Närmast kom experimentet med dockteater, Pigge Lunk efter Gösta Knutssons bok, men det slog inte väl ut.

 

FRI SOM FJÄRILEN - 1971

I januari 1971 var det dags för komedin Fri som fjärilen. Lars Amble, som nu fungerade som

Scalas konstnärlige ledare, spelade själv huvudrollen, en blind, modersbunden yngling.

Anmärkningsvärt i sammanhanget var dels Jan Malmsjös debut som regissör och dels Irma

Christensons som modern. 61 föreställningar på Scala följdes av en vårturné med delvis ny

rollbesättning.

 

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ 1933 ÅRS MODELL - 1971

På hösten 1971 debuterade kåsörsignaturerna Kar de Mummas och Violas son Carl Zeterström som revyförfattare med Vad är det för fel på 1933 års modell?, där i första hand poeten Gunnar

Harding svarade för sångtexterna. En fin ensemble ställde upp för att förverkliga den endast  21-årige Carl Z:s intentioner: Sif Ruud, Grynet Molvig, Birgitta Andersson, Stig Grybe och Olof

Lundström. Omdömena om debuten gick i allmänhet i en välvillig och klart positiv anda med

ord som "befriande löftesrikt", "fräscht och elegant. Lars Amble hade satt det hela i scen. Med

Grybe som en "rivningsmänniska" i centrum och med Sif Ruud och Birgitta Andersson i olika

komiska entréer lockade Carl Z:s första revy tillräckligt mycket folk för att fylla teatern fram till

slutet av november.

 

HÄR KOMMER FRITIOF ANDERSSON

Det gick illa för nästa program, Arvid Rundbergs sånglustspel Här kommer Fritiof Andersson,

byggt kring Evert Taubes visor. Kritiken var hård och föreställningen fick läggas ner.

 

AGNES - 1972

Inför hösten 1972 engagerades Hans Bergström som konstnärlig ledare. Teatern öppnade med

ett orginal, som skrivits för teaterns ensemble av göteborgaren Kent Andersson. Det var Agnes,

en pjäs på blankvers med en ensam medelålders kvinna i centrum, lysande spelad av Gunn

Wållgren. Stycket kunde lika gärna rubriceras "en lustig tragedi" som "en sorglig komedi".

Det var hur som helst en pjäs med mycket starkt publiktycke, där författaren själv var med i

ensemblen. Den spelades en hel säsong från 15 september till 22 april. Efter denna framgång

hade Hans Bergström och Kent Andersson stolta planer inför nästa spelår. Nu skulle Kent och

hans göteborgske medförfattare Bengt Bratt skriva en pjäs om den spanske målaren Goya.

Herrarna for till Spanien för studier, en ensemble engagerades men vid höstsamlingen kom det

snopna beskedet: det fanns ingen pjäs! Inpirationen hade uteblivit. I detta katastrofläge tog man tilll Noel Cowards gamla succékomedi Höfeber med mamman i den bohemiska teaterfamiljen.

 

PAVILJONGEN - 1974

I januari 1974 kom Carl Z. tillbaka med en ny revy, Paviljongen, med ett för en revy högst ovanligt ämne nämligen en samhällssatir med fångvården i centrum. Från den revyn minns man

särskilt Birgitta Andersson som en 4-månaders baby i babysitter och Olof Lundström som väsk-

ryckare Rickard Nilsson med en viss amerikans president och hans manipulationer som förebild.

Paviljongen kom att bli den sista i raden av program under direktion Sandrew. På hösten hyrdes

Scala ut till Fria Proteatern, som två år senare helt övertig teatern.